Rektorn har ordet

Hemma på min gata i stan... Jag växte upp i ett lugnt och tryggt villakvarter i en medelstor småländsk stad. I grannskapet bodde många familjer och alldeles i närheten av vårt hus bodde en av mina bästa kompisar. Vi var jämngamla och hängde alltid ihop.
Jag kommer ihåg den dag då vi skulle börja skolan. Vi hade varsin nyinköpt skolväska och hyfsat nya kläder. Vi var pirriga och förväntansfulla och vi tyckte att skolan skulle bli spännande!

Ganska snart visade det sig dock att skolan inte var min kompis arena. Han hamnade snart i gruppen som behövde extrastöd. Både i svenska och i engelska gick det knaggligt. Han halkade efter i läsämnen på grund av sina svårigheter i svenska och även i matten fanns det lästal som var svåra att förstå när man var tvungen att läsa dem innan de skulle lösas.
Min kompis hade svårt att stå inför klassen och redovisa saker, han blev nervös och stammade. I nio år fick min kompis ständigt uppleva svårigheter och misslyckanden i skolan. De enda gånger han fick "blomma" var på idrottslektionerna, där fick han uppskattning och beröm eftersom han hade stor begåvning inom detta gebit.

Våra vägar skiljdes efter nio år i grundskolan, vi började gymnasiet och valde olika inriktningar och program. Vi stötte på varandra hemma på gatan, men vi hade skaffat oss olika intressen. Successivt tappade vi kontakten med varandra och till slut flyttade jag från min hemstad.

För några år sedan hade vi klassträff, det var då trettio år sedan vi hade börjat skolan. Mycket hade hänt på dessa år. En del hade skaffat skägg, andra hade lagt på sig ett eller två kilo. Roligt var det att träffas i alla fall. Vi gick laget eller "klassen" runt, där alla fick berätta om vad som hänt sen sist.

Den person som gjorde störst intryck den kvällen var min kompis. Självsäkert tog han till orda och gav sin berättelse. Skolan var som sagt inte hans grej, han led sig mest igenom den. Vad som hände därefter är desto mer intressant. Han hade tillsammans med sin bror köpt en fastighet, renoverat den och hyrt ut den. Efter ett tag köpte de en fastighet till, och så en till och så ytterligare ett antal. Hans entreprenörsanda hade blommat ut och han hade fått tillbaka tron på sin egen förmåga. Han hade fått jobberbjudande från olika håll, då det visat sig att han var en driftig och duktig person. Han hade just fått ett betydelsefullt arbete i kommunen och hans namn var känt och respekterat av de flesta i staden.

Konsensus: Hela livet är ett stort växthus. Det som avgör om man växer beror till stor del på omgivande faktorer. Om man inte fått tillfälle att växa i grundskolan, kan man likt min kompis likväl växa och blomma ut senare eller på andra ställen. Det handlar om att komma i ett sammanhang där man får göra på sitt eget sätt i sin egen takt och att någon tror på en.

Jag, tillsammans med all personal vill att Högalid ska vara en sådan plats, ett sådant sammanhang där varje person får växa och blomma ut!
Vi välkomnar dig till Högalids folkhögskola!

Joakim Ivarsson

Senast uppdaterad: 2012-03-07 10:12:40

Filer & Länkar